anderssonhill

... Jag har just avklarat två tunga saker som jag ska ha tagit tag i en längre tid.
Jag måste ge mig själv en klapp på axeln.

För att jag ska må bra måste jag ta tag i sker å ting. Nu får vi bara se hur de går.
I morgon ska jag förbi ett ställe och snacka lite. De känns super jobbigt och jag vet inte varför ja ska dit, men de e tydligen ett steg i rätt riktining enligt en person så jag ska försöka me de. Funkar de inte får jag gå en annan väg helt enkelt.
Sen har ja äntligen ringt läkaren och fått en tid där. Nu ska här utredas både de ena och de andra.
Jag och inte minst de två jag lever med, orkar inte med mig själv längre så nu lär ja fixa e här. En gång för alla!


Men jag är rädd. Otroligt rädd.
Är det verkligen meningen att jag för engångs skulle ska vara prio ett i mitt såkallade liv?
(Förutom Thilde som alltid e prio ett så klart.)
Men jag, JAG, har ringt och JAG har bestämt att nu får de vara nog.
Så de så!