anderssonhill

Här kommer en liten bild på våran fina tjej
hon är underbar <3

Gott nytt år allesammans!

Vill informera att jag för tillfället är utan mobil då jag åter igen fått med den i tvättmaskinen.
Hoppas den ska överleva även denna gång. men de e nog tveksamt. Får rota fram nån gammal en så man iaf är anträffbar. Men just för tillfället nås jag närmast på Niklas telefon. 

ha en underbar dag =)

 Ja jag tänkte faktiskt bryta att av mina löften som jag skrv om tidigare...
Tänkte faktiskt berätta lite i korta drag om min förlossning så här kommer de.

Ja hade under hela min graviditet inte kännt av några speciella sammandragningar. Jo vist hade de dragit ihop sig en del ggr men inget som vart spec märkvärdigt. Natten fre den 18 vaknade jag av mensvärk. Tänkte att ja så här kan de ju vara. jag låg vaken flera timmar och tänkte att de kanske jag skulle hålla lite koll på tid å så, ja menar de varju ändå ganska nära bf så man kan inte vara helt 100 på att de inte var någon typ av förvärkar. Klockade "värkarna" på mobilen och de kom allt i från 5-30 min emellan. Vaknade upp igen vid hav sex för att besöka toalettern. Det kom lite geggel på pappret så jag antog att de va slemproppen som börjat lösa upp sig lite. Ringde förlossningen för att vara på den säkra sidan och de sa att ja skulle återkomma om de kom värkar med 3 min mellanrum. Lördagen flöt på och de kom inge mer ont.

På lördagskvällen var vi på julbord. Då kom värkarna tillbaka. var 5-10 min mellan varje. Dom avtog lite när vi kom hem så vi gick och la oss i vanlig ordning. Söndag fm vid 11 så kom dom tillbaka. denna gång med 3-4 min emellan. Ringde förlossningen vid 1 och de satt ja ja fick komma in på koll men att ja troligtvis skulle få åka hem igen. Om jag kände att ja kunde klara mig hemma en stund till så skulle jag vara hemma. jag tänkte att ja de e klart ja klarar mig. Vist gör de ont iblande men vissa värkar känns ju knapp alls så ja sa till min man att vi väntar hemma en stund till. Vid halv tre kom det en del blod och jag kännde att ja nu är de nog dax att dom får kolla upp hur de ser ut. Ja e ju ganska nojig av mej så jag blir lätt orolig för saker och nu blev jag de, trots att jag vet att det var fullt normalt. Hundvakten kom och jag fick ont när jag stod upp. Skakade i hela kroppen och behövde sitta ner. Väl i bilen så gick allt bra(jag fick ju sitta ner igen). Värkarna fortsatte men jag jobbade med andning och tyckte inte att det var så farligt. Värre skulle de ju bli.
Halv fyra var vi inne och de tog ctg och kollade hur öppen jag var. Bra jobbat Anna, 8 cm på hemmaplan. Det blir nog bebis i kväll. Jag och min man såg på varann och tänkte; Shit. Vi skulle ju få åka hem emellan... Men Icke. Vi fick ett rum och jag bytte om till de fräsiga kläderna man får ha på sig där. Personalen frågade mig om bedövning men jag sa äh, ja klarar mig nog en stund till. Värkarna tilltog och jag pratade med Niklas om lustgasen. Vi beslutade att ja skulle prova, trots att jag varit emot de hela graviditeten, utom i slutet, men eda var inte ens en tanke på att ja ville ta. Oh de behövde ja inte heller. Skönt.
Lustgasen var värdelös. Kände ingen efekt alls... tror jag.. Fick bara panik av att andas i den där masken för de känndes som om man inte fick luft. men när krysvärkarna kom så var den alldeles ypperlig att ligga å bröla lite i =) haha. Den jobbigaste smärtan, innan den lilla krabaten skulle ut, (förutom den svidande brännande kännslan när huvudet tränger ut, aaaaaaaj) var rygg värken ja hade. De gjord sååå ont i nedre svanken å svanskotan att ja trodde ja skulle gå av. De erbjöd mig akupunktur och de har ja alltid varit väldigt skepptisk emot nålar i kroppen. Ja frågade om man måste tro på de för att de ska funka, men de behövde man inte, så i me nålarna bara. Meeen, de hjälpte inte för fem öre de heller. Så de vara bara att köra på. Eftersom vattnet alldrig gick, så tog de hål på hinnan. 20-30 min efter de så kom hon ut. Våran fina välskapta perfekta dotter Thilde. det vackraste jag någonsin sett. 51 cm lång och vägde 3765 g. Helt perfekt. Hon hade jätte fin färg och kunde inte få bättre siffror, 10 10 10. Mins inte va dom betydde men de gör inget.

Personalen under förlossningen var jätte bra. Sen kom de en sur idiot som ja hade kunnat slå sönder. Hon fråga Niklas va han gjorde där, varför han inte var och parkerade om bilen för på förlossningen får han inte stå längre. Å jag skulle upp på bb. det verkade som om det var väldigt brottom just då. niklas sa att ja men kan ni inte vänta på mig då för jag vet inte vart vi ska. hon ba ja, ja vi gör väl de då. sen gick hon ut. Asså hon var så spydig och dumförklarade oss båda två. Medan Niklas var och parkerade om bilen så kräktes Thilde upp en massa fostervatten, men hur ska jag, som aldrig hållt i en sån liten människa, veta hur man ska göra när dom kräks och inte verkar få tillräckligt me luft? Jag flög ur förlossningssängen, ringde efter përsonal och in kommer den där sura fi***n och säger jaha å nu ringer du på mig oxå. ja ba jaa hon kräks och fick inge luft.. Hon ba; jaha? men de e väl bara å hålla upp ungen å slå na i ryggen. Ja blev helt tyst å sen sa jag; Men hur ska jag kunna veta de som aldri ens hållt i en bebis? Sen frågade jag nånting som jag inte kan minnas vad å då sa hon att de kunde dom ta med mig på bb. Som om att hon inte hade varken lust eller tid att svara på min fråga. Idiot. Åh ja blir såååå irriterad när ja tänker på henne. Vilken j***a kärring.

Väl uppe på bb så var personalen ur gullig. Spec en nattsköterska som jag tror hette Maria, underbar människa. Det var en sköterska där som jag inte kom ihop med så där kastades de lite onda blickar emellan, men de var hennes egett fel för hon va helt knäpp. Men hon bättrade på sig. Hon kände nog att hon varit lite dum.

Åh va långt detta blev. Hoppas ni orkat läsa.

På återseende.

♥Välkommen våran vackra dotter. Välkommen älskade lilla Thilde.♥







det kommer en uppdatering senare när tid finns. och kaaaaanske en liten bild om ni har tur ;)
Men ja lovar inget.


Kram på er

...idag vill jag framföra något personligt...

Vissa dagar så känner jag lite extra mycket längtan efter min riktiga mamma. Önskar lixom att hon kunde få vara med mig och dela allt som händer runt i kring just nu. Jag önskar att min man hade fått träffa henne så han fick se vilken underbar och vacker människa hon var, trots sina problem som hon hade. Idag är just en sån dag, en sån dag som jag sknar henne lite extra mycket.

Men jag är så innerligt tacksam för mina föräldrar som jag faktisk har idag. Mina "nya" föräldrar.
Så till er vill jag säga; "mammsen och pappsen", TACK för att ni tog er an mig, både gång ett och gång två (ni vet va jag menar). Utan er hade jag  varken varit där jag är, eller den jag är, och jag är er evigt tacksam för de. Ni är bäst.


Ha en fortsatt trevlig dag allihopa.
Var rädda om er där ute.

.. och det lär nog bli fler...

En sak som jag stör mig på, är att en viss kvällstidnings hemsida, som jag läser varje dag, borde informera sina läsare om vad som komma skall lite längre ner på sidan. Kanske är helt omöjligt men jag önskar att dom kunde. Idag när jag som vanligt går in för att uppdatera mig om vad som händer i världen så dyker det helt plötsligt upp en fruktansvärd bild som får mig att må så sjukt dåligt att jag bara vill kasta ut datorn genom förnstret och aldrig mer se den sortens bilder igen. Lång mening de där. Bilden som dyker upp, är på en shäfer hane, just en sån hund som jag själv har, som blivit så illa behandlad av sina ägare att han får avlivas pga vanvård. Hur i helvete kan man som människa behandla ett djur på detta vis? (Jag kunde inte läsa om de som stod för då hade jag grinat sönder totalt och de orkar jag inte. Jag bara drog förbi när jag läst underrubriken och tog mig snabbt bort från den sidan).

Asså jag tycker det är så sjukt, att när man vet att de slår ett litet hjärta där inne, ändå kan behandla den lilla varelsen så respektlöst och dåligt utan att själv känna smärta i sitt eget hjärta. Det gäller alla djur som far illa. Människor oxå givetvis, men nu handlar detta om djur. Jag mår så dåligt när jag lämnar min vovve ensamen hemma. Håller mig till en sträng gräns på att han får vara ensam max 4 timmar (det är även den gränsen som lagen har om ja inte mins helt fel nu :S) och kan ja inte hålla de så ser jag till att någon tar ut honnom eller är hundvakt den tid jag är borta. Han har ju bara mej. Djuren har bara oss människor och kan inte vända sig någon ananstanns. Har vi tagit oss ann ett liv, så måste vi vårda de med kärlek och respekt, och inte behandla dem som om dom inte vore värt ett skit. Fan ja blir så lessen och arg. Hur kan man göra något sånnt som att vanvårda, misshandla och gud vet vad med sina djur? Det finns dom som tänker; "Åh men valpar är så söta, jag vill ha en". Ja jag kan inte annat än att hålla med, men en valp blir stor,en valp behöver lära sig lydnad, den kräver omvårdnad och kärlek. Många som skaffar djur verkar inte tro de. Det skrivs i tidningar om sk "kamphundar" som går till attack mot folk, men skrivs det något när en liten "paris hilton hund" gör något dumt? Alla hudar, alla raser, kan bli elaka. Det är ägaren som avgör vilket beteende sin hund ska ha. (sen kan ju hundar bli knäppa i huvet av andra orsaker men då är den ju sjuk och ska tas bort för sin egen skull). Dom som tror på att slå in information i sin vovve är helt fel ute så om jag ser nå sånnt så tvekar ja inte för en sekund att anmäla den personen. Hur ska en hund, stor som liten, veta vad som är rätt och fel i våran värld, när den ursprungligen kommer från en värld där man kanske måste slåss för sin rätt och för sin föda. Ska vi då slå våran vän eller stänga in den i ett rum bara för att den inte sitter fint när det är dax för mat? det resulterar ju bara i ett agresivt beteende, den måste ju skydda sig, för den vill inte bli illa behandlad. Belönar vi vid possetivt beteende, så kommer våran kamrat snart att veta hur den ska göra. Hoppar hunden på besökare? Se inte den i ögonen utan putta ner hunden som en gräns att det är inte okej att hoppa, men mer än så behövs inte. När hunden märkt att, om jag hoppar så puttar hon ner mig, och de e tråkigt, så jag kanske bara ska hålla mig på golvet så kanske hon hälsar på mig, då belönar man det beteendet med klapp, leksak eller godis och så småning om så vet hunden att det är så man uppförsig. Det är man själv som bestämmer när hunden ska få hälsa och de ska man lära sin hund. Klart att hunden ska få hälsa, men man avgör själv när man känner sig redo. Nu tog ja bara de där som exempel och många tycker att ja tänker fel. Men de har funkat på min hund som i stället vill "sjunga" och springa runt när vi får besök. Ett beteende som vi behöver jobba på, för det finns dom i vår vänkrets som är lite rädd för hundar.  Nu kom ja vist in på nå helt annat haha. Jag tänker inte sitta här och säga hur man ska uppfostra sin hund. Alla gör vi olika och har olika tankar om hur man lär sin vän rätt beteende, men slår man sin hund, får man räkna med att den så småning om slår tillbaka. Antingen på dig själv eller på någon annan.

En sak som ja undrat är, hur man kan skaffa hund och sen låta den vara ensamen hemma, hela dagen medan man tex är på jobbet. har man skaffat sig en hund som kräver näst intill lika mycket uppsikt som ett litet barn, så tycker jag att man ska ge den de oxå. man lämnar ju inte sitt lilla barn ensammen hemma när man e borta längre stunder, så varför lämnar man sin hund? Nu kommer nog vissa att tycka att jag är helt knäpp som tänker så här, för man kan ju inte jämföra ett barn med en hund, men då får man tycka de. Med ett liv följer ansvar, oavsett om det är ett människoliv eller ett djurliv, och kan man inte ta sitt ansvar så ska man inte skaffa sig det. Hinner man inte med att ge sitt djur den tid och omvårdnad som de kräver, så ska man lämna bort de, sälja de, eller inte ens fundera på att skaffa sig ett.

"Dom klarar sig" är ett uttryck jag hatar i detta fall. vaddå klarar sig? Klart att dom gör, dom dör inte av att vara ensamma. Men hur ont gör det inte i ens hjärta, när man vet att man själv är och har roligt, och ens lilla hund ligger där hemma ensamen och bara väntar på att husse eller matte ska komma hem? På mig gör det jätte ont, för min hund är min vän, min följeslagare, mitt allt. Man hör hur folk som kommer hem och märker att deras vovve kissat inne och tuggat sönder en favorit sko, skäller ut dom och är jätte elaka. Det är väl inte hundens fel, det är ju ens eget, att man inte tagit sitt ansvar att ta ut hunden på en promenad så att den kunnat kissa eller aktiverat hunden på annat sätt för att den inte ska bli uttråkad och tugga sönder ens grejer. Den gör det inte för att vara elak, utan för att den måste, det finns ju ingen som hjälper den lilla stackarn. jag ser ett senario framför mig där man skäller ut hunden för att den kissat inne och den lägger öronen bakåt, kryper ihop och vet inte va den gjort för fel. Nu e den ju bara så glad att någon äntligen kommit hem och kan släppa ut den och så får den bara skäll... nej fy, ja kan hålla på å skriva huuuur länge som hälst om det här men jag tror ni börjar lessna. Här under lyder ett talesätt, eller säger man ordspråk (?), som jag tycker om, och som hela tiden finns i mitt huvud när jag är iväg utan min vovve.

Du har dina vänner, ditt jobb, din fritid, din hobby mm.
Din hund har dig.

Jag vill avsluta med att ge en eloge till alla där ute som tar hand om sina djur.
Det behövs fler som er.

Tack

... dax för mig att ge mig in i blogvärlden och se om det är något för mig.

Varför har jag inte börjat med detta tidigare? Jo för jag har hela tiden sett bloggvärlden som ett ställe där folk delar med sig av sina mest privata saker som familj, kärleksliv, relationer, vänners situationer m.m. Inge fel i det (det är ju faktiskt ganska intressant att läsa), men jag har bara inte kännt att det är något för mig. Men nu, nu har jag börjat skingra mina tankar kring det hela och beslutat mig för att faktiskt prova på bloggandet jag med.

Här kommer jag att skriva om allt och inget. Mest om tankar som snurrar runt i mitt huvud, om funderingar ja har över vissa saker, iritationsmoment i min vardag samt kanske ett och annat om mitt privata liv. Förvänta er inga stora utsagor om hur mitt liv ser ut för stunden, hur min kommande förlossning gick eller om min man, som är mer emot de här än vad jag någonsin varit, för det tänker jag behålla för mig själv. Jag behöver helt enkelt bara ha någonstans att ventillera mig så jag tänkte att här kan ju vara ett bra ställe.

Jag är mycket tacksam för eventuella kommentarer, synpunkter eller om ni har egna tankar beträffande de jag skriver, så ut me de bara. För de e de jag tänker göra här i min blogg.

Så läs å njut eller rata mej totalt. Ni är iaf hjärtligt välkommna till min Blogg.